En film



immiga fönsterrutor, dimmiga gator, dammiga golv
knarriga väggar, knastriga högtalare, klistriga köksbänkar
rökiga händer, stökiga sängar, skakiga ben
grumliga ögon, fumliga läppar, fuktiga ytterkläder
regniga moln, rangliga cyklar, randiga skuggor
vingliga ord, vanliga meningar, saliga kroppar

Varför göra det enkelt när jag kan göra det svårt varför göra det svårt när jag kan göra det enkelt





Om jag hittar hundra olika sätt att säga hur du får mig att känna kan jag säga det säkert trehundra gånger utan att något ord tappar sin innebörd.




Hetsig tystnad




det brinner i blodet
nervtrådarna i fingertopparna som
vibrerar
snabbt
rytmiskt


flugor bomull fjärilsvingar kalla det vad du vill
någonting har fastnat
i systemet i gångarna under gruset
gruskornen, stenarna som stöter emot varandra
hoppar runt och kolliderar så intensivt utan att kollapsa
som när lastbilarna dundrar fram,
ingen har tid för effekterna för reaktioner eller explosioner

det måste finnas en hemlig kommitté
någon som har hand om
korsningarna kaoset av energi

 
det måste finnas någonstans
(där de) kommunicerar genom musik, vill skrika de ord jag kan
måste finnas tusen låtar minst
om -
men jag har självbevarelsedrift som räcker till mer än en, har
spärrar har
väggar murar
(att riva)
har tystnad har försvarsmekanismer


har stenar och bomull
havet som stormar: blinkande himlar

mina metaforer tar slut men vill fortfarande skrika
förstår du om jag dansar?
vill säga genom
kommunikationer som inte finns

det måste finnas en hemlig plats
något språk som räcker till




Vägar


Klättrar inåt först sakta sedan i hundratio


vetduhursnabbtdukommertillmittenavmigihundratio





för att studsa tillbaka ut





1 miljon av samma sak

Jag reflekterar dig
Absorberar dig
Tänker dig
Ordar dig
Stavar dig
Uttalar dig
Klargör dig
Formulerar dig
Omformar dig

Jag vet inte vad du tänker men om jag blundar kan jag höra de elektriska impulserna i din hjärna

 
 
Ljudet av fåglar genom ett öppet fönster
Lukten av solvarm hud
Mjukheten i din röst när du är trött
Kliande små punkter över hela kroppen
bildar mönster
När musklerna i magen krampar en sekund för att jag tänker på dig

Att tänka sig som om det vore en film, det här,
jag och mina repliker innanför pannan

Randiga lakan för att solen tränger igenom allt
hittar hål, ljusplatser
bildar mönster

När ska jag få tid att kartlägga
varje detalj, varje millimeter
Jag tror det kan ta lång tid så det är bäst att du
blundar
 
 

Nu nu nu



Lukten av att hälla över kaffe från ett nyöppnat kaffepaket till kaffeburken
Att jazza runt till jazz i ett folktomt rum
Att arbeta fram skuggor i bilder
Solvarma jeansben
Att stanna upp mitt i en rörelse för att något föll på plats, omgiven av kaos



Och den här himla känslan
den bästa och mest outhärdliga




.


Det enda jag vet är att du gör något med min andning





nu

Svårt att andas
fast för mycket
fastän jag andas för mycket.

Slår hårt, fort
innanför så att
utanför
känns det som

det som är logiskt blir det som är
ologiskt
det enda jag vet nu är motsatsen
det enda jag vet:
slagen
bomben
atom
erna

det som brinner utan att brännas, något varmt,
hetsigt,
allt som
kännetecknar hjärtat

Kolsyra.

Vad är den här känslan den ryckande den exploderande i magen
som återuppstår som hopp som

sekunden högst upp på rälsen
utsikten och vetskapen om att nu kan jag inte ångra mig
volten i magen, ruset den darrande känslan
som forsar genom varenda nerv varenda jävla
kubikmillimeter

allt det i miniatyr under snabbspolning på repeat
den känslan


berätta att det inte bara är jag
att pulsen dunkar vid tinningen
att minnet är något som skär
sig ut ur en plats i mörkret

lämnar ett knivskarpt märke bakom allt annat
bara väntar

låtsas som att jag inte väntar

Långsamt

Det skaver
Skaver såinihelvete
Kippar efter luft näsan
ovanför ytan och

febrilt flaxande armar
Snälla låt mig andas

Jag inser att jag sjunker
tröttheten som omfamnar mig avväpnar övermannar
Kippar efter luft nästan
ovanför ytan
Halvhjärtat leende en ansträngd röst, snälla
vänd dig inte bakåt

Tunga.
Andetag
Tunga ögonlock suddig blick

febrig rörelse, motsatsen till automatik
En sista volt i magen

och mörker

Det är inte dig det är fel på, det är samhället.

Vill gråta för att jag inte har råd med kjolen jag önskar mig
den som hänger i garderoben är för kort den
passar inte jag är äldre nu, räddare nu
medveten
om allas blickar de
dömande
Hur kan någonting så materialistiskt spela så stor roll
det är inte konstigt jag omges
av kvinnokroppar i blommiga tyger
välsydda klänningar välsydda liv fast på ytan
fast på riktigt
omger mig det är jag eller
är det samhället
som omringar mig

Får ont i magen för att jag känner mig så ful så
i jämförelse
isen i ryggen det brinner det är bråttom
Fast vänta ta det lugnt det
går över
går över mig,
jag

stora steg, fast småsmå tysta i cirklar
fram till spegeln besvikelsen
ältandet ätandet fast
överdriften övervikten underjorden
skogen reklamskyltar blinkar hårt
bländar förvrider inpräntar syr en söm
i ryggen där
precis dit jag inte når

1

Tid
gör det någon skillnad
vi stannar
 
Första ordet säger allt var beredd jag vet
vad du gjort
allt du inte gjort

vad som är viktigt det som förvrids varv efter varv
med ord som inte finns finns inte
letar
Väger varje tanke granskar varje förändring

Ja,
jag ser dig
men jag blundar allt är svart och
föraktet bara växer

en kropp den som
är, ständigt närvarande
påtagligt fokuserad


panikartad utveckling bakåtvacklande mot
närmaste luftväg dörren som smäller igen

krampaktig fingertryckning:
kontroll

som sakta återfinns

Jag önskar att jag hade ork
Jag önskar att jag brydde mig mer än inuti
Vart jag lägger fokus, herregud
 
det är alltid fel
 
Försöker äckligt mycket
Lite
 
Släpp mig, krampande
Slå dig lös kasta din kropp
Tänk på de som aldrig tänkt vad du tänker
Glöm inte bort  dokumentera  föreviga  minns din plikt  skriv ned  gör dig hörd  förändra dig
som jag inte ens förmår mig förhindrar
av skam
likställt med evig (tala sanning)
oändlig
rund

baklänges

Googlar på vispad grädde, tillåter mig frossa i bildliga chokladverk och bärfyllda efterrätter och tänker på vad som borde göras. Dröjer mig kvar vid oändligt många ansikten och kroppar och allt som hör till och undrar om något kan vara evigt.
 
 
Undviker det mesta och stirrar och anklagar och stressar för att jag låter allt glida ur mina händer. Allt går runt, det finns inget slut men inget är evigt. Ifrågasätter varje tanke och omsätter till frågor och längtar till något annat. Och det som jag tidigare glömt blir något annat och det slår mig, det slår mig och återvändsgränd och börja om och skam över verkligheten och vardagen och alla dessa processer

RSS 2.0