SynvinkelB

En torsdagskväll då jag roar mig med att vinka till datorn,
hejhej. Det är praktiskt för jag kan forma hjärtan med händerna oändligt många gånger då.
Och hittar tjugo klädesplass jag tycker om.
Det är ju så att jag blir rastlös efter ingenting, efter allt. Men det är första gången sedan i somras som jag haft tid att göra en musikspellista. Det är bra.
Någon gång ska jag samla allt jag har till en litenliten bok om allt som känts, för att det går.

värmer händerna över brödrosten men nästan inget hjälper
köper för stora jeans
skriver ner recept från huvudet och staplar listor inför en okänd framtid för att fördriva tiden som jag alltför ofta klagar på i tanken
försöker göra annat än att plugga men har svårt för att tänka på annat sätt
liksom fastnar i vanor och försöker med lite julstämning fastän jag fortfarande cyklar till bussen med tunna strumpbyxor utan att panikfrysa
fantiserar jämt minst ett halvår framåt i tiden och bygger distans till nuet och det låter så knäppt att det skulle vara bra att göra men det är precis rätt

blödande underläppar och varma haltande knän med blåmärken på


blödande underläpp och varmt haltande knä med blåmärke på

.

undrar för mig själv varför allt låter så mycket bättre i plural
hör mig tala om mig själv i pluralform istället för singularform; "vi ska", avbryter mig själv,
"eller vi, jag menar jag, jag ska..."

...

nu går jag nästan som vanligt. med böjda ben trots gulnande blåmärken som egentligen är röda under huden just för att under huden. och jag tänker: "trollen? herregud, att de verkligen finns!"

jag tänker: inte tvång.

Jag tänker: tid. jag behöver tid. låt det ta tid.

jag tänker: tänk inte.

klickar upp cameroid och tittar under lugg mest för att jag kan och raderar suddigheterna
tänker på personer som inte är jag.

sätter ständigt nya hinder. fryser mig själv och beklagar mig sedan för att jag är så himla kall.
tänker på metaforer. tänker på allt som är sorgligt utan att agera i samklang med hur jag reagerar. att jag aldrig varit så medvetet ovetande att jag bara vill krypa ihop till en liten klump och stanna tiden.

hm. en sak som är underlig och gör mig glad på något märkligt sätt är när jag kan avläsa "3"- eller "4"- eller "6"- "unika personer" fastän jag är alldeles tyst. i den här världen. liksom i verkliga.

Försöker. Börjar så. Det är bäst så. Låt oss gå efter rekommendationerna, låt oss tillåta oss att inte tänka. Det är enklast så. Ständigt men inte konstant fokuserar jag fel, vänder åt ett håll istället för två. Fäster min framtid och den där någon-gång-explosionen vid främlingar och tänker sen, min kropp skriker DELETE FÖR FAN och kanske gör jag ett lätt klick för att jag inte står ut med mina egna avtryck och avsaknaden av kärleksförklaringar får mig att skämmas, kanske låtsas jag inte bry mig som om jag blivit det minsta lilla säkrare.

choklad som rinner genom gluggar mellan tänder
försöker med metaforer så som det brukade vara
var är jag på väg, vad är det jag vill
trillar neråt när detaljer går fel och sjunger med i disneylåtar högt för mig själv när dagar går åt helvete
blir svag av låtar som påminner om dig
gräv inte ner mig för jag ska ta världen med storm

Planer som går käpprätt åt helvete går bara att skratta åt, eller hur?

Regnet, som når marken längs kusten och inåt och kusten, förflyttar dag för dag, och vinden, som blåser kallare och på ett annat sätt gör mig otroligt redo för det som komma skall. Vad som komma skall igen.

;strumpor i fina färger ska komma till bruk, halsdukar ska viras randiga runt sedan länge bleka halsar, baskrar ska hamna på sned med mening, halvgrova kängor ska trampa fuktig mark, det ska kokas gröt om kalla morgnar, det ska bäras in ved halvspringandes stickandes, det ska lukta i rummen av släckta tändstickor och bakom. stängda. dörrar. Bakom stängda dörrar ska huden bränna igen. Jag färgas av andras närvaro och blir grad för grad, då och då, trots allting som grad för grad, då och då, går käpprätt åt helvete, lyckligare, är det så det heter?

Jag åkte till det redan alldeles för långt innan överromantiserade Emmaboda och grät i mitt tält utan att någon hörde och visst, hoppade till musiken men fan, vad jag inte passade in bland alla - skälvande av rusen - kroppar och deras tankegångar länkade som gener. Regnet och smutsen gjorde mig plötsligt svag liksom motstridiga magen och ryggen och huvudet. Självklart, det var fantastiskt att träffa Stina, sitta på toppen av en byggställning och höra Slagsmålsklubben dansa igång men ändå bara fortsätta halvviska i öron och halvskrika över andras röster och skratta åt ord ihopkopplade med minnen som bara kunde delas och förstås på ett enda sätt, självfallet var Moto Boy i sitt läppstift om natten vackrare än någon gång innan och atmosfären mäktigare än väntat upplevt från en sten långt bak med utsikt över blinkande träd och vilda människokroppar, men det räckte inte för att


att.


ta mig med storm,

ja. just det.
nej.

Jag är ledsen. Det är allt jag kan åstadkomma.

Nyser över mina ben och genomgår en dag jag njuter av; Harry Potter-bok och kladdkaka och säng och regn tills jag kastas ut hänsynslöst utan att fastna


Kräla runt i samma cirkel och tänka att aldrig-aldrig-aldrig-nöjd-citatet-tanken inte hjälper mig eller någon alls, den bara ger mig dåligt samvete

"Ta vara på din kreativitet"

Oändlighet
sand
hittar inte i sand

nyfödd eller döende
livsrädd eller dödsrädd
"Håll ut"

Det bakas dinkelscones med valnötter i. Det dricks te. Förmiddagarna är sömniga, nätterna ljusa. Jag stör mig på det lilla utbudet av ord i svenska språket. Varför? Undrar jag. Ska jag bli stor och bli orduppfinnare? Svårt jobb törs jag påstå. Törs. Gör man det? Det är ju det man borde. Men herregud, egentligen. Stanna eller spring. Kastas mellan dröm och rum, töms på verklighet.

Jag inviger havet och en torr baddräkt genom att kvällsbada utan att doppa axlarna och det där ovanför. Undviker att doppa himlen. Visst. Sanden faller från små fläckar på mina vader.


"Jag ville göra dem illa"

Tänker att jag nog överlämnar mig till någon vuxenvärlds klokhet. Gömmer mig i fantasivärldar tills något slår mig över kinden.

Spelar samma halva av samma låt på piano, bakar (slutligen) välombloggade macarons och blir lika såld som alla andra, bär ut genom dörren och uppför yttertrappan och in genom dörren och uppför innertrappan och in genom dörren (nytvättade kläder), skär frukt och sköljer bär (och äter) med mjölk till frukost, på väg att öppna min balkongdörr men hejdar mig när allt svartnar och snurrar så jag inte trillar ut genom min balkongdörr utan balkong

och har "vad ska jag göra nu, vad ska jag gör nu, vad ska jag göra nu, vad gör jag nu" från introlåten till den tecknade versionen av Pippi i huvudet.

Ett svalbo ovanför mitt fönster, de skitar, bokstavligt talat (nästan), ner min fösterruta. Svalorna.