tidsinställd.

jag svarar det är bra
har ingenting att säga
men något skaver
sanningen är
mörka luftrum i magen
jag sneglar mot sängen när dörren har låsts upp
jag hoppas det är du men det vore att inkräkta
ja det vore oartigt
 
sanningen sjunker till botten av vinglaset
på sängen sitter ett pretantiöst hjärta
det är tyst
jag undrar vad som kommer hända
slutar det alltid i mina värsta hjärnspöken
självuppfyllande profetia
jag har alltid väntat, jag väntar än
är du bomben

Jaha?

 
Eller kanske bara:
 
Jaha
 
 
 
Och så var det med det.

en sak i taget

har liksom för mycket känslor.
hur ska jag kunna dammtorka när huvudet snurrar
kroppen tar ingen hänsyn, bomber i bröstet
hur ska jag kunna diska varje dag när tystnaden omvandlas till pyrande små eldar i kroppen
när jag har för mycket ord men ingenstans att ventilera dem
armarna tickar
tar slut på mig själv genom ingenting
vill säga stopp! låt mig sitta här och känna några timmar
som för att få det ur systemet?
(men alla vet att det inte är möjligt)
istället:
verklighetsflykt
ersätter mitt med vem som helst
jag bönar: låt mig vila från känslostormarna ett tag
jag sitter på golvet och glömmer bort hur länge
blir slukad på all energi på ett intensivt vis
klockan tickar, ryggen domnar
ingenting syns, allting känns.
hur ska jag få någonting gjort?

jagar fascinationer.

 
tanken på.
 
kan inte hjälpa att
 
stanna kvar i ett ögonblick
 
mycket längre än ett ögonblick
 
tanken av.
 
 
och den där möjligheten att
stopp
spola tillbaka
start
 
och hinna pausa för att förstå, ta in, absorbera
att läsa riktigt långsamt
 
tvetydigheter
dubbelsidig
slår hjärtat
i dubbelslag
 
 

Alla färgskiftningar

 
 
reflektionen blixtrar till i fönstret mittemot
eller är det i mina ögon?
trädformationer projiceras mot husfasaderna på andra sidan
ögonlock som gnistrar ibland
luften förändras nu, den snurrar runt utan kontroll
eller är det min andningsförmåga?
syret bubblar, atomerna dör och byts ut

det är paniken fast tvärtom
det är bruset, kommunikationsstörningen
det är rysningarna och förvirringen
det är havet förvandlat till bubbelbad
det är domnade fingrar och impulser
 
 
och jag visste exakt vad du tänkte

Drift



Jag satt i sängen. Mitt pekfinger vilade mellan två sidor i en bok, jag visste inte hur det blev så. Mitt huvud var någon annanstans, jag fastnade. Och musiken hamnade i periferin, rummet suddades ut i kanterna som i abstrakta akvareller. När medvetandet försvinner ifrån kroppen stannar allt upp. Jag tänkte på morgonen som passerat och upprepade vad som sagts innan min blick ens hunnit hitta fokus. Allting upprepades i mitt huvud, nya intryck blev överflödiga. De gamla tog för mycket plats. Därför var det också omöjligt att läsa en bok nu, därför fastnade mina fingrar mellan pappersarken.
 
 
 

RECLAIM

 
 
och för första gången är känslan:
 
stolthet

Sanden.



Hon inbillar sig att hon är någon annan efteråt. När det sista sandkornet i timglaset runnit ner och allt vänds om. Sanden som pressar sig genom den smala glasgången, låter sig föras och förföras av gravitationen. De plötsliga, sekundkorta avbrotten när allt vänds upp och ner. Hur sanden hjälplöst fortsätter sin riktning mot jorden. Det börjar om. Allt fortsätter som vanligt. Upp och ner. Är det upp eller ner? Det är ingen som vet.

att känna längtan i varenda centimeters hud som omger mig

mardrömmarna jag drömmer
vaknar förvirrad, trött, dimmig
är det kaffet
längtan
bristen på?

när jag somnar och kroppen känns så överdrivet tung
och jag föreställer mig:
dina axlar
din rygg
dina skulderblad speciellt
din hals
din bröstkorg
dina överarmar
dina käkben
platsen mellan din axel och hals mest av allt
det är det enda som går att tänka på innan jag somnar
bryr mig inte ens om dina händer

tänker att jag kommer skrika när jag är nära dig för att
jag inte kommer tillräckligt nära dig

en vinter utan himmel

jag andas in luften
det är som att den är fylld av ord/den
/kalla jorden/
mina lungor andas kyla
dina revben är varma
mot handflatan mina/armar
dina andetag finns i min nacke,
är så nära inpå liksom hudnära
så nära det går/imaginära

vad är ens klockan
vi sover oss förbi den här årstiden
mjuka hårstrån som/siden/
jag cyklar över torgen
med kolsyrehjärta och kalla knän
jag rör mig rakt framåt fastän
allt annat går i cirklar

Något som uppstår

Det är 134 dagar
som har passerat sedan min första bubbliga sockerdricksvulkan
Jag räknar alltid
för att det är något tryggt med listor och siffror och långa prydliga kolumner av information
som salt

något hanterbart konkret
som uppstår i mitten av all abstraktion
ett gränslöst behov av detaljer, mikroinspektioner

 
 
 
Det känns som informationsbrist.





Ord är monster, enorma vidder
Du vet hur orden är livsviktiga
men ändå otillräckliga?


Spetsig

 
Saknaden
gör ont i hela kroppen för att den är så fin,
pianot
stråkarna
bruset
aaaaaaaaaahhhhhhhhhhh
en tunn röst
och jag antar att de här himla tågsätena gör ont med
som isblocken i ryggslutet
svider och domnar bort herregud
som jag krackelerar
 
 
 

En film



immiga fönsterrutor, dimmiga gator, dammiga golv
knarriga väggar, knastriga högtalare, klistriga köksbänkar
rökiga händer, stökiga sängar, skakiga ben
grumliga ögon, fumliga läppar, fuktiga ytterkläder
regniga moln, rangliga cyklar, randiga skuggor
vingliga ord, vanliga meningar, saliga kroppar

Varför göra det enkelt när jag kan göra det svårt varför göra det svårt när jag kan göra det enkelt





Om jag hittar hundra olika sätt att säga hur du får mig att känna kan jag säga det säkert trehundra gånger utan att något ord tappar sin innebörd.




Hetsig tystnad




det brinner i blodet
nervtrådarna i fingertopparna som
vibrerar
snabbt
rytmiskt


flugor bomull fjärilsvingar kalla det vad du vill
någonting har fastnat
i systemet i gångarna under gruset
gruskornen, stenarna som stöter emot varandra
hoppar runt och kolliderar så intensivt utan att kollapsa
som när lastbilarna dundrar fram,
ingen har tid för effekterna för reaktioner eller explosioner

det måste finnas en hemlig kommitté
någon som har hand om
korsningarna kaoset av energi

 
det måste finnas någonstans
(där de) kommunicerar genom musik, vill skrika de ord jag kan
måste finnas tusen låtar minst
om -
men jag har självbevarelsedrift som räcker till mer än en, har
spärrar har
väggar murar
(att riva)
har tystnad har försvarsmekanismer


har stenar och bomull
havet som stormar: blinkande himlar

mina metaforer tar slut men vill fortfarande skrika
förstår du om jag dansar?
vill säga genom
kommunikationer som inte finns

det måste finnas en hemlig plats
något språk som räcker till




RSS 2.0