semester

Så många tänkbara ensamheter


Tidigt.

Det uppstår alltid en speciell kärlek när du sover. Kanske för att du är så ärlig, öppen, tung då. Du gör dig till ditt mest sårbara, i ditt lugn, de ojämna andetagen. Att du tillåter dig tappa kontrollen över situationen, faller ner i ovetande. Och du kommer aldrig förstå hur fin du är då, det är ju omöjligt för dig att någonsin se. Men i sömnen trevar dina händer efter min kropp på ett hjälplöst, fantastiskt sätt som fullständigt kramar sönder mitt hjärta. Alltid när du sover vill jag väcka dig för att berätta hur det känns att älska dig.


p

vi pratar om hur svårt det kommer bli. det verkar ibland omöjligt, men jag pendlar mellan extas och mättnad. vi kommer att gå under, men jag bara ligger här raklång. vi pratar om verkligheten som väntar på oss i slutet.
 
jag skulle hinna bli mästare i något, borde. men jag väntar på ett initiativ och undrar: vad är det här för verklighet?

och ingenting händer när allting borde hända och allting händer utan att jag märker det.

genera dig

 
vänd bort huvudet
jag ska värma dig till brand
jag kan fylla din kvot, jag tror jag kan
inga ord kan tömma mig
låt mig dränka dig
med allt jag har
tills du vänder bort huvudet

något gammalt

 
de
visste inget om framtiden
men de såg på varandra som om de kontrollerade hela världen
 
de
visste allt som fanns att veta om ensamhet
hur den beter sig
de låg på golvet och kände pupillerna växa
 
Inget kunde komma mellan två pulserande kroppar
de visste inget om imorgon
Elektriska stötar som smittar av sig överallt
 
Morgondagen skulle aldrig komma
de
omslöt varandra med värmen och tanklösheten
Det fanns bara utvägar kvar

you have an undeniable magic about you


det är så många som snurrar
det oändliga
är det såhär det känns
tydligen
 
som på film
ja snälla, låt det vara
en evig bön, ett avgrundsrop
så som det känns ibland och då jag säger:
(vokaler utan slut) VAD HÄNDER
du vet exakt
 
du lär dig att leva
över, med, igenom, ut
och så tror jag allt klarnar, plötsligt ser jag genom dem
insiktssuck!
ett litet tag, som på något vis försvinner

dreamy as fuck

att planera ord i huvudet
är det bara jag?
det är bara jag
 
ruset, likgiltigheten, gråten, dansen, stirrandet, de små subtila leendena,
att fly
in
bort
tillbaka
 
de måste ut, tvingar sig på ja sipprar genom porerna
så äckligt
 
ser du mig
nu
någon gång?

och det som gör mig till människa

längtan
väntan
söker efter ord som ska få dig att förstå allt
ledtrådar, misstankar, förhoppningar
snälla
 
ge mig något
ge mig något alls
ge mig allt
lever på metaforerna, låtarna som aldrig blir av
som en rastlös tonåring
ta mig inte dit, gå inte

tidsinställd.

jag svarar det är bra
har ingenting att säga
men något skaver
sanningen är
mörka luftrum i magen
jag sneglar mot sängen när dörren har låsts upp
jag hoppas det är du men det vore att inkräkta
ja det vore oartigt
 
sanningen sjunker till botten av vinglaset
på sängen sitter ett pretantiöst hjärta
det är tyst
jag undrar vad som kommer hända
slutar det alltid i mina värsta hjärnspöken
självuppfyllande profetia
jag har alltid väntat, jag väntar än
är du bomben

Jaha?

 
Eller kanske bara:
 
Jaha
 
 
 
Och så var det med det.

en sak i taget

har liksom för mycket känslor.
hur ska jag kunna dammtorka när huvudet snurrar
kroppen tar ingen hänsyn, bomber i bröstet
hur ska jag kunna diska varje dag när tystnaden omvandlas till pyrande små eldar i kroppen
när jag har för mycket ord men ingenstans att ventilera dem
armarna tickar
tar slut på mig själv genom ingenting
vill säga stopp! låt mig sitta här och känna några timmar
som för att få det ur systemet?
(men alla vet att det inte är möjligt)
istället:
verklighetsflykt
ersätter mitt med vem som helst
jag bönar: låt mig vila från känslostormarna ett tag
jag sitter på golvet och glömmer bort hur länge
blir slukad på all energi på ett intensivt vis
klockan tickar, ryggen domnar
ingenting syns, allting känns.
hur ska jag få någonting gjort?

jagar fascinationer.

 
tanken på.
 
kan inte hjälpa att
 
stanna kvar i ett ögonblick
 
mycket längre än ett ögonblick
 
tanken av.
 
 
och den där möjligheten att
stopp
spola tillbaka
start
 
och hinna pausa för att förstå, ta in, absorbera
att läsa riktigt långsamt
 
tvetydigheter
dubbelsidig
slår hjärtat
i dubbelslag
 
 

Alla färgskiftningar

 
 
reflektionen blixtrar till i fönstret mittemot
eller är det i mina ögon?
trädformationer projiceras mot husfasaderna på andra sidan
ögonlock som gnistrar ibland
luften förändras nu, den snurrar runt utan kontroll
eller är det min andningsförmåga?
syret bubblar, atomerna dör och byts ut

det är paniken fast tvärtom
det är bruset, kommunikationsstörningen
det är rysningarna och förvirringen
det är havet förvandlat till bubbelbad
det är domnade fingrar och impulser
 
 
och jag visste exakt vad du tänkte

Drift



Jag satt i sängen. Mitt pekfinger vilade mellan två sidor i en bok, jag visste inte hur det blev så. Mitt huvud var någon annanstans, jag fastnade. Och musiken hamnade i periferin, rummet suddades ut i kanterna som i abstrakta akvareller. När medvetandet försvinner ifrån kroppen stannar allt upp. Jag tänkte på morgonen som passerat och upprepade vad som sagts innan min blick ens hunnit hitta fokus. Allting upprepades i mitt huvud, nya intryck blev överflödiga. De gamla tog för mycket plats. Därför var det också omöjligt att läsa en bok nu, därför fastnade mina fingrar mellan pappersarken.
 
 
 

RECLAIM

 
 
och för första gången är känslan:
 
stolthet

RSS 2.0