Utkast

Jag hittade två intressanta utkast som jag glömt bort, ett med rubriken "Halv ett":

Jag tappar min tunga
mina pupiller
Och det är jag
som försöker skrika åt vinden att blåsa rakt igenom mig
Och det är jag som tvingar molnen att släppa regn på mina kinder
som skriker åt havet att dränka mina händer
Det är jag som gräver ner mina egna fötter i den smutsiga jorden
Och jag



och sedan "Onsdag":

Jag sitter och gapar som en fisk framför datorn.


För utmattad för rubriker

Har en plan.

Äta min mage snäll. Sova mig pigg och mina ögon en aning mer öppna. Tysta bort min hals som gör ont. Svälja tabletter mot huvudvärken. Få det som snurrar att sakta ner till mina vanliga snurra-min-jord-snurrar. SEDAN. Pussa på en fin människa.

Genialisk.


Efter tolv och sånt

Vi grät alla fyra, jag, mamma, pella och hennes mamma. Under den där himlen som alltid verkar finnas där om man sneglar uppåt från våra nästan mörkrödmålade bänkar. Som man vrider på allt tills det blir något annat i någon annans ögon, som att drömmar vänder sig tills de slår ut kanske slår in, innåt, dörrmattor vänds på fel håll utan att någon lägger märke till det och att vara medveten om omedvetenheten som egentligen är något som går över och går över trösklar och blir verkligt och så himla overkligt att det inte är sant fast det är så jävla NU och sant så sanningen skriker mig i öron. Idag blir inte längre idag men det känns precis likadant fast MER och det blir som det blir när det är som värst fast det är då det är som bäst och det är så obeskrivligt inte på riktigt fastän det talar mot sig själv.


Firar inte måndagar heller

Grät hela vägen hem. Grät hemma. Mina ögon är svullna och regnet blåser mot gatorna liksom för att kompensera, som om det behövdes. Fast det är skönt att det regnar. Känns så otroligt sjukt att hon ska vara borta i nästan ett år. Och jag har en liten lillebror som hon inte har träffat, som kommer vara ett år när hon kommer tillbaka. Har bokat way out west och tåg och jag har knappt hunnit tänka på hur jävla mycket jag saknar och det känns bra och det känns förjävligt och jag vet inte om jag vill skratta eller gråta men jag tror inte jag kan något av det.


My name is Geraldine, I'm your social worker

Hatar klumpen i halsen. I magen.

En timme och 50 minuter

Åt upp mig utifrån och inuti. Gick bakåt tills jag såg solen och då vände jag mig om och gick mot det som lyste för att det fick mig att le och
gator som jag hade glömt fanns sprang under mig och jag såg min barndom gömma sig mellan träden och när jag kom fram hade havet slukat solen och jag vet att du var där du var där fast hundra mil bort och det
som var fint blev ännu finare och det som var mörkt blev ännu mörkare och en flock fåglar var som svarta prickar mot oändligheten och jag tror jag ville vara som dom

Bortsätt från sömniga nattfjärilar






kanske

när jag väntat tillräckligt på regnbågar mellan regn och kallt
solsken genom
blötsmutsiga fönsterrutor


när regnbågen inte går i regnbågens färger längre





för många mil och blåmörka hav och
svartmolniga tänknätter, ljusblå visiondagar


för mycket luft och för många
nedbrunna stearinljus varje kväll som räknemaskiner
handskrivna drömmar och okontrollerbara skrattbubblor mjuka
saltkinder och varma flykttäcken






mellan dig
och

mig





kanske



när nattstjärnorna blinkar nästa gång, hårdmjuka
hjärtslag och riktiga verklighetshänder med puls
kittlande ögonfransar, gladögon och förstavåga

 hopp










tänk på mig


Lillebror

Klockan 00.08 i ett hus i Lau, Gotland:

Min lillebror tar på sig Mickes glasögon och lägger sig ner på golvet och studerar med fem centimeters avstånd, getingen med en vinge som har slutat röra sig där den ligger på mattan.
"Är du vaken Herr Hansson?"

Därefter brister han ut i skratt och sedan fortsätter han prata om getingen Herr Hansson som var en tapper kämpe, men som nu ska begravas och komma till himlen. Han försvinner ut ur rummet med Herr Hansson liggandes på en bit papper och kommer tillbaka en kort stund senare och låtsas gråta. Han säger att det är förjävligt att getingen ska bli trampad på av en fet fot, det är hårt att få en fet fot på sig. Sedan tar han fram mobilen och låtsas raka sig i pannan och frågar mig om jag hör att mobilen går på högvarv.

(Annars har jag numera en lillebror på ett dygn som jag aldrig träffat)

RSS 2.0