Efter tolv och sånt

Vi grät alla fyra, jag, mamma, pella och hennes mamma. Under den där himlen som alltid verkar finnas där om man sneglar uppåt från våra nästan mörkrödmålade bänkar. Som man vrider på allt tills det blir något annat i någon annans ögon, som att drömmar vänder sig tills de slår ut kanske slår in, innåt, dörrmattor vänds på fel håll utan att någon lägger märke till det och att vara medveten om omedvetenheten som egentligen är något som går över och går över trösklar och blir verkligt och så himla overkligt att det inte är sant fast det är så jävla NU och sant så sanningen skriker mig i öron. Idag blir inte längre idag men det känns precis likadant fast MER och det blir som det blir när det är som värst fast det är då det är som bäst och det är så obeskrivligt inte på riktigt fastän det talar mot sig själv.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0