Om ord

Jag läste en bok om hål. En och en halv meter djupa hål. Och lök. Pojkar som gräver hål. Ett om dagen. Jag tycker om den. När klockan är nio är det numera svart ute, så jag sprang mellan lyktstolparna eftersom stjärnorna inte lyste tillräckligt starkt för att jag skulle kunna urskilja bokstäverna. Ni vet när man läser sista raden och det går inte att inte le. Lök och hål och en vänsteraxel som inte vet.

Och sedan finns det fina pianoslingor och böjda näsor och sjalar i mitt huvud.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0