Bli vår då Orka då


Någon gång när jag skrev Non, Je Ne Regrette Rien men mh

Den här kvinnan är min nya kärlek och det slår lite lyckligt i mig vid tanken på Moto Boy's nya album.

Har haft ont i magen i ett dygn fast nu: snurrar och jävla fuck you vegobiff kongresssviss rim ska rimma innan jag dör somnar myror UPPMÄRKSAMHET lägger kanske inte märke till fast vad fan vet jag och JAG VET INTE självklart och sms natt 01.34 buss åh verkligen: fuck you

Lover I don't have to love

Mitt ständiga sockerbehov är verkligen inte nådigt och tuggummi och choklad var ju verkligen den mest vidriga kombinationen på länge och är så känslomässigt splittrad och full av ord igen och texter utan punkter och är rastlös, känner mig äcklad av tanken på närhet i form av tröstande kramar eller händer som stryker mina kinder för att torka bort mascararänder eller jag-vet-hur-det-känns-ord även fast jag vet att ni bara bryr er, men jag vänder säkert för att känna precis tvärtom sedan, förlåt helt enkelt om jag är känslokall som en reaktion på att jag är ett riktigt känslomonster och tiden går så sakta och jag får ångest av att äta och älskar emmas spotify-spellista och akvarellkursen och snön är tröttsam och jag skriver så mycket skit och ja jävlar rastlös blablabla vill plocka fram april ur en ask men det kan jag inte instrumental är bra bla bla jag vet inte vad jag vill vet inte så mycket vill mest citera låtar och utmattad fast inte och hör du vad jag tänker och mitt liv är en film i mitt huvud med bakgrundsmusik och allt och hör vad jag tänker och det regnar nu och jag behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans och hör mig hör mig fast inte inte inte bara förstå alltså försök egentligen bara säga precis det jag inte kan uttrycka för jag vet det går blalablala

Det tror man aldrig att man kan

hej prata inte med mig jag kommer bara vara bitchig och gråta låt mig hata allt och isolera mig tills det blir vår igen hejdå

For lovers

08.10.10 07  09.05.18 17.30  09.05.21 04.45  09.06.11 22.21 1.10(1,16);70;4200  09: 42, 2:16  09.08.16 22.51 (23.00) 23.11  09.08.25 00.12  09.09.03 06.51  09: 2:29  10.01.08 15.34  10.01.17 17.51  10.01.25  10.02.23 17.10 (18.30)

Those stupid little cigarettes

Jag har en vän som slår huvudet i väggen tills det svartnar; svimmar. Jag skrek inte för min vän var inte här och jag var inte där, men jag skrek inuti och jag sa nejnejnej och vad som helst utom det. Jag hjälper, försöker, för min vän säger att det inte går att orka leva såhär. Jag tror jag bröt ett mönster den kvällen. Vi har ett tyst avtal när vi träffas; att allt är förjävligt och tomma blickar är lika med ett fullt huvud. Min vän är lång och tyst i stora sällskap. Vi skriver. Min vän är den enda som tar emot min hjälp. Snart, ska vi försöka läka lite grand. Vi laddar upp med sånt dom säger dödar för vi vet att det blir en lång natt av ångest. Men vi hittade på något sätt hit, och jag tror vi är något bra.

Hela vägen hem tänkte jag på cigaretter och bloggutkast jag skulle skriva. Det är kallt om benen och världen är vit och grå. Jag äter cupcakes från min lilla korg.

Jag fördriver tiden med kaffe och fika med mig själv, genom att vänta och förbereda mig mentalt inför olika tänkbara aldrig verklighetsbara scenarier, tankar på dumt nog cigaretter och diverse materiella liksom ometeriella grejer jag inte har och kommande händelser och samtal. Kopplingar och igenkänna i texter; som alltid, att skriva allt om ingenting. Musik genom högtalarna och att gång på gång påminna mig om hur tom min inkorg är. Jag behöver något oväntat, gärna drastiskt, så jag inte hinner förbereda mig så in i detalj, varken mentalt eller fysiskt (när inget ändå slutar som man förväntar sig, tänker, hoppas, tror eller önskar). Jag och alla andra verkar tänka så mest hela tiden, onöjda jävlar är vi, jag vet, men jag tycker också ofta att det är skönt och betryggande att ha den där tiden innan att förbereda sig på. För att kunna jämföra fantasifoster med verklighet efteråt. Det är det enda jag gör om eftermiddagarna, det har tröttat ut mig tjatat ut mig nu och jag är till och med trött på att sitta ensam och lyssna på fina låtar och titta ut genom fönstret, den sysselsättning jag brukar tycka så mycket om annars. När det man trodde sig tycka om och kanske egentligen fortfarande tycker om, blir något ångestframkallande. Och när himlen blir så mycket gråare även fast den enligt min svenskalärare inte kunde bli det. Jag kommer inte ihåg när jag senast såg regnbågen och jag kommer aldrig sluta med metaforer för jag är mer än en onöjd jävel, jag är förhoppningarna om tankeläsning och ögonord i egen hög person och en feg en.

ongkdokfsdkk

jag äger inte mig själv längre jag vet inte var jag tappade minns inte vad jag tappade

Intensiv

Emil Jensen gör något konstigt med mig, liksom kramar ur mig som en blöt disktrasa och kramar hårt hårt hårt lämnar små rester av slipade stenar i mina redan sträva sandögon speciellt inuti mig och lägger något i min mage som ligger och guppar och det låter fånigt och jag låter nästan mig själv tro att det är jag som är huvudrollen i alla jävla låtar jag känner med och en besk långvarig smak som stannar stannar inte försvinner om inget kommer emellan och

snart, tänker jag: häller någon dimma i mina ögon
vem fan var du
och oss och jag medan
röster som gång på gång förställts, omkorrigerats för att
ständigt försvinna
trycker er
ner
långt ner
jag ser du hör ser du och snart
ögon i en dimmig tillvaro bara
bokstavskombinationer som
rycker ur
led
rycker yr
hjärna

slår i en gammal
taktart och en puls
utan taktkänsla ingen känsel
i min handled


svetsar fast mina fingertoppar
i glöden från
din avgrund

Alla Hjärtans Dag

Jag försöker överrösta min egen inandning med musik men det går inte även fast jag brukar vara tyst jag som trodde jag lärt mig att vara tyst och jag dör om någon kommer hem nu för jag dör om någon hör mig nu jag kommer inte ens ihåg sist jag hörde mig själv såhär och nu hyperventilerar jag och allt snurrar och det känns som att jag kommer svimma nu om jag inte slutar andas och jag har aldrig skrikit så jävla högt efter hjälp på isidan så jävla mycket på insidan skakar skakar kväver mig själv knyter mina fingrar så hårt att mina knogar tappar färgen för att inte hela jag ska tappa färgen för att jag inte ska tappa min ryggrad och taget och som om mina revben och varje litet ben i mig går sönder annars för att hålla det inne för jag dör om någon ser mig såhär

Imorgon.

Paniken tog plötsligt tag i mig, som om jag flög in i en dröm.
StannastannastannastoppSTOPPstannasnällaförihelvetestanna
Jag vill ju inte fylla fler år. Inte på det hållet. Jag vill gå baklänges och bli fjorton och söt igen och känna mig randig och rita små stjärnor i ögonvrån, ha poplugg och fyllas bara för att allt är så hela tiden nyttnyttnytt. Två år två år, är det allt? Jag trodde att jag skulle bli sexton och större och känna mig kanske till och med vara sexton-snygg och förstå allt mycket bättre men jag känner mig mest förvirrad och vilse och något ingenting har lagt sig i mig och mindre, mindre, mindre även fast klockan inte ens är över tolv och tionde februari än, och någon i mitt huvud ropar att ville du inte bli mindre men jag kan inte skrika tillbaka och bilder skrämmer mig nu, bilder på mig, dom har aldrig gjort det innan och jag vill inte, inte längre än för två år sedan, inte nu inte nu inte nu inte nu inte nu inte nu inte nu inte nu inte nu inte nu inte nu inte nu inte nu inte nu inte nu inte nu inte nu inte nu inte nu

Tisdag

What to do när nationella går dåligt och man känner sig dum och lite misslyckad och dessutom så jävla lättmanipulerad? Då går man hem så man kan gå runt och sura iförd tre par solglasögon och ställa frågor i huvudet såsom varför ingen vill vara med mig när jag är så förtvivlat snygg, och håna mig själv med ironi för att sedan upptäcka att frågan ger mig huvudvärk. Man står i ett kuddtorn och hör magen svälta lite grand, gungar och känner sig yr. Sedan gör det ont i lungorna, man bitchblickar datorskärmen och kriver fula blogginlägg, gör spotify-spellistor och vickar på tårna för att inte tappa känseln. Tystar telefonen.

Tid nu igen

Det luktar kaffe. Det brukar inte göra det vid den här tiden. Elvatiden. Utanför fönstret cyklade han förbi. Jag brukar inte kunna se honom göra det. Mina händer är is nu igen. Det skapar hack i tiden. Och små små stenkast i min personlighet. Jag svarar inte om någon av dem ringer. Nej, du förstår inte, nej, du förstår inte, nej ni förstår inte rätt, bara hanhanhanhanhan och han och alla andra i mina öron och köksluften och i mitt huvud förstår, fast knappt, men han vet, upprepningen fyller mig.

Nej, ni
tänker fel.

Väntar inte igen, tänker jag igen, väntar igen, tänker fan, jag väntar igen, tänker fan, fan, fan,
väntar igen, tänker. Och ner.


don't give up
don't give up
don't give up

Hoppet är det sista som lämnar människan,

säger dom. lalala, säger jag. I vinljuset, sjunger han. Och spelar på sitt piano. (trötta himlar i mina ögon, blinkar långsamt, flyger högt, drömmer snabbast, sjunker ner osv osv en vattenpuss)

Above you, above you

Det första jag sa när jag vaknade idag måste varit "oh my god", till mig själv, för mig själv, högt, på väg upp ur sängen. Lite snurrande huvud. Solen värmde upp luften och atmosfären lite grand idag, glittrade i snön. Dansade på mitt köksgolv och byggarbetarna utanför såg väl kanske, så det måste sett fint ut. Idag stannade en kvinna i en bil bredvid mig och tyckte att jag behövde skjuts. Hon skulle åt fel håll så jag sa tack så mycket ändå, och skrattade. Gick vidare och väskan fortsatte gunga fram och tillbaka. På akvarellkursen målade vi skålar och skuggor och kopparkannor och drack kaffe såklart och pratade om hus. Jag kom hem till vegobiffar med quinoasallad och gräddfil. Och flädersaft. Torsdag är nästan min favoritdag nu. Igår var antagligen den sjukaste och bästa onsdagen i mitt liv. Jag är fortfarande i chocktillstånd tror jag, och det ligger något varmt i magen nu. Det är trumpeter i mitt huvud och siffran FIVE. Idag har jag lärt mig att knäppa med fingrarna!! Jag måste knäppa lite då och då så jag inte glömmer hur man gör. En urbra kunskap ju. Nu ska jag väl förbereda mig inför skidåkningen imorgon och dansa vidare till trumpeterna. Jag skriver "idag har jag" och det påminner mig om dagböcker från en sjuårig liten med långt, blont hår. fred ut

inför ännu en vårmånad


excuse me
but i just have to
explode
explode this body
off me
I'll be brand new
brand new tomorrow
a little bit tired
but brand new

Moln

Jag satt på skolan i 40 minuter och värmde mig på ett element och läste en bok. När klockan blev halv nio och jag fortfarande inte hörde fler röster utanför dörren kom jag på varför: första lektionen börjar tio över tio. Jag är bara två timmar och tjugo minuter tidig. Så. Jag blev lite sur och gick hem och så, här sitter jag och det är ändå helt ok att dansa när klockan är 09.24. Det är vitare ute. Jag har en tröja på mig. Den är jävligt kort och gammal blå och mjuuk. Vill ha den varje dag egentligen. Nu är det instrumental minsann. Hör jag. Visst. Är rastlös och funderar: är det värt att gå tillbaka till skolan? Fast, musik. Jo. Det måste jag. Jag måste lämna in min ansökan. Jag har ett nytt band i mina högtalare, dom är nog det bästa som hänt på länge. Jag ska ju trots allt dansa mig igenom året. Så:
Forsätt dansa, mina vänner.

RSS 2.0