Those stupid little cigarettes

Jag har en vän som slår huvudet i väggen tills det svartnar; svimmar. Jag skrek inte för min vän var inte här och jag var inte där, men jag skrek inuti och jag sa nejnejnej och vad som helst utom det. Jag hjälper, försöker, för min vän säger att det inte går att orka leva såhär. Jag tror jag bröt ett mönster den kvällen. Vi har ett tyst avtal när vi träffas; att allt är förjävligt och tomma blickar är lika med ett fullt huvud. Min vän är lång och tyst i stora sällskap. Vi skriver. Min vän är den enda som tar emot min hjälp. Snart, ska vi försöka läka lite grand. Vi laddar upp med sånt dom säger dödar för vi vet att det blir en lång natt av ångest. Men vi hittade på något sätt hit, och jag tror vi är något bra.

Hela vägen hem tänkte jag på cigaretter och bloggutkast jag skulle skriva. Det är kallt om benen och världen är vit och grå. Jag äter cupcakes från min lilla korg.

Jag fördriver tiden med kaffe och fika med mig själv, genom att vänta och förbereda mig mentalt inför olika tänkbara aldrig verklighetsbara scenarier, tankar på dumt nog cigaretter och diverse materiella liksom ometeriella grejer jag inte har och kommande händelser och samtal. Kopplingar och igenkänna i texter; som alltid, att skriva allt om ingenting. Musik genom högtalarna och att gång på gång påminna mig om hur tom min inkorg är. Jag behöver något oväntat, gärna drastiskt, så jag inte hinner förbereda mig så in i detalj, varken mentalt eller fysiskt (när inget ändå slutar som man förväntar sig, tänker, hoppas, tror eller önskar). Jag och alla andra verkar tänka så mest hela tiden, onöjda jävlar är vi, jag vet, men jag tycker också ofta att det är skönt och betryggande att ha den där tiden innan att förbereda sig på. För att kunna jämföra fantasifoster med verklighet efteråt. Det är det enda jag gör om eftermiddagarna, det har tröttat ut mig tjatat ut mig nu och jag är till och med trött på att sitta ensam och lyssna på fina låtar och titta ut genom fönstret, den sysselsättning jag brukar tycka så mycket om annars. När det man trodde sig tycka om och kanske egentligen fortfarande tycker om, blir något ångestframkallande. Och när himlen blir så mycket gråare även fast den enligt min svenskalärare inte kunde bli det. Jag kommer inte ihåg när jag senast såg regnbågen och jag kommer aldrig sluta med metaforer för jag är mer än en onöjd jävel, jag är förhoppningarna om tankeläsning och ögonord i egen hög person och en feg en.

Kommentarer
Postat av: Du vet

<3<3

2010-02-21 @ 21:37:08
Postat av: <3

<3

2010-02-21 @ 21:46:24
Postat av: stin

alltså, jag dör inuti.

jag sitter på en fransklektion och läser inte franska för min lärare har sparat Fronter-uppgifterna i fel format, så de går helt enkelt inte att öppna.



men det kvittar hur som helst,

för jag sitter här och läser och märker att jag börjar gråta under tiden.



hela texten fyller mig och jag vet inte vad det är, men du är ett geni. du har virtuosfingrar och bara att du delar med dig av dina texter gör mig mållös.



alltså, Gabbi, jag vet inte vad jag ska göra.

jag är så tom i orden och om jag blir frustrerad av något mer än nånting annat är det prestationsångestäcklet och allt det gör med mig.



hur gör man?

jag kan inte skriva längre.

och klart jag kan skriva, egentligen, men jag liksom sätter hinder för mig själv och blir aldrig nöjd. kommer inte någonstans.

agjdkfgkalertgjaklertklae typ.



vad gör jag?

hur gör jag?

var är jag?

2010-02-23 @ 12:59:59
URL: http://typvindruveparty.blogspot.com
Postat av: a

fin blogg!

2010-02-23 @ 13:17:28
URL: http://annnaaah.blogg.se/
Postat av: Victoria

2010-02-23 @ 13:22:27
URL: http://nineintheafternoon.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0