Där du är/jag går förbi/it began in Hässleholm/genom antennerna och satelliterna

Lyssnar på min Siesta 2011. Det gör mig nostalgisk och förväntansfull och det är som att april hoppar in i mig. Håkan har faktiskt den effekten. Aprilsyndromet. Åh ack.

Jag tröttnar så fort försvinner för fort för likgiltighet äter inifrån. Mellan varje hopp. En period då både filmer, fotografier, musik, ord och tekniska problem får mig att gråta. Det känns bra för det känns mänskligt och jag känner hellre livet och slagslagslagen och blodet rusa än ingenting alls. Det är så lätt att trassla in sig i molnen och låta himlen styra. Det enda jag vet är drömmar. När klockan fortsätter gå och det inte spelar någon roll om persiennerna är nerrullade eller gardinerna fördragna för att solen slutat sträcka sig genom glasrutan. När ögonen sakta förvandlas och klipper som saxar men bara kanske snart. Tystnaden som fortsätter fastän färgerna förändras och ord bildas. Det enda jag vet som får mig att sluta är sömn. Åh, vi väntar i varsitt hörn. Jag ska inte citera för människorna med de riktiga orden är för många

1. nästan osynlig (regn)

3. finns inte

3. halv

5. hel

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0