Länge sedan

Jag åkte till det redan alldeles för långt innan överromantiserade Emmaboda och grät i mitt tält utan att någon hörde och visst, hoppade till musiken men fan, vad jag inte passade in bland alla - skälvande av rusen - kroppar och deras tankegångar länkade som gener. Regnet och smutsen gjorde mig plötsligt svag liksom motstridiga magen och ryggen och huvudet. Självklart, det var fantastiskt att träffa Stina, sitta på toppen av en byggställning och höra Slagsmålsklubben dansa igång men ändå bara fortsätta halvviska i öron och halvskrika över andras röster och skratta åt ord ihopkopplade med minnen som bara kunde delas och förstås på ett enda sätt, självfallet var Moto Boy i sitt läppstift om natten vackrare än någon gång innan och atmosfären mäktigare än väntat upplevt från en sten långt bak med utsikt över blinkande träd och vilda människokroppar, men det räckte inte för att


att.


ta mig med storm,

ja. just det.
nej.

Jag är ledsen. Det är allt jag kan åstadkomma.

Nyser över mina ben och genomgår en dag jag njuter av; Harry Potter-bok och kladdkaka och säng och regn tills jag kastas ut hänsynslöst utan att fastna


Kräla runt i samma cirkel och tänka att aldrig-aldrig-aldrig-nöjd-citatet-tanken inte hjälper mig eller någon alls, den bara ger mig dåligt samvete

Kommentarer
Postat av: Louise

jag räcker upp handen och håller med. tänk om man fick vara en av dem som var nöjd, vara en del av den gemenskapen. å andra sidan så kanske det är fler än man anar som kommer hem, lägger sig under täcket och inte kan somna för att tankarna inte vill sluta tjata.

2011-08-10 @ 01:04:27
URL: http://louisekarin.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0