Hur aningslös jag är

Försöker. Börjar så. Det är bäst så. Låt oss gå efter rekommendationerna, låt oss tillåta oss att inte tänka. Det är enklast så. Ständigt men inte konstant fokuserar jag fel, vänder åt ett håll istället för två. Fäster min framtid och den där någon-gång-explosionen vid främlingar och tänker sen, min kropp skriker DELETE FÖR FAN och kanske gör jag ett lätt klick för att jag inte står ut med mina egna avtryck och avsaknaden av kärleksförklaringar får mig att skämmas, kanske låtsas jag inte bry mig som om jag blivit det minsta lilla säkrare.
Framför allt känner jag mig så maximalt liten. Att det är löjligt.

RSS 2.0