Welcome, they said welcome to the floor

Jag sitter med sommarben eller i alla fall känslan av det och fascineras av a capella typ: Eleventh Hour – Turn The Beat Around. Alltså hahaha skrattar varje gång jag hör inledningen. Och lyssnar på Koop. För en stund sedan i alla fall.

Jag började skriva något om nyss och tio veckor tillbaka och ibland och The Coral men mitt huvud sa mest nä. Det gör ju det rätt ofta. Jag tror jag har hoppat över några kapitel nu och börjat om, gått runt och framåt såklart men hamnat i början i alla fall på något konstigt vänster. Det låter ju bra det där med att börja om. Jag vet inte vad min hjärna gjort med min kropp för att få till den här saken, den här knäppa saken. Men roligt är det. Det var det för ett år sedan också. Ibland är det så roligt när historian upprepar sig. När jag upprepar mig. Jag kan inte styra över mig själv har jag kommit på. Så jag bara fortsätter gå. Kanske sätter mig vid en vägkant någon gång eller yrar längs oskyltade vägar och svängar formade som U:n ibland men jag går ju. Gå är bra.

Och så gör jag sånt här.

Mina ögon har aldrig gjort så ont.


Jag hittade en tjej

och en kille som gör mig glad. Jag tror dom är min nya kärlek lite grand. På något sätt tycker jag verkligen om deras märkliga videor.

Det här är bara fruktansvärt bra.



haha gillar att dom alltid äter i slutet av videon. fast kanske inte i dom här.


Om ord

Jag läste en bok om hål. En och en halv meter djupa hål. Och lök. Pojkar som gräver hål. Ett om dagen. Jag tycker om den. När klockan är nio är det numera svart ute, så jag sprang mellan lyktstolparna eftersom stjärnorna inte lyste tillräckligt starkt för att jag skulle kunna urskilja bokstäverna. Ni vet när man läser sista raden och det går inte att inte le. Lök och hål och en vänsteraxel som inte vet.

Och sedan finns det fina pianoslingor och böjda näsor och sjalar i mitt huvud.

Lite stum lite leende

Det här gör världen suddig. Mannen är så himla fin så fin så himla fin.

Men snart, jag lovar, snart (är jag tvärtemot chans)

Jag började skriva om pannkakor och byggarbetare men jag tycker själv att det är så ointressant.
Tänkte lyssna på min spellista på spotify, den är rätt fin
och redan oktoberkväll. jag minns
för ett år sedan när jag inte sjöng högt själv
på busshållsplatser.
skrattade. Det är många saker jag vill säga men jag förblir tyst,
du förstår väl tystnad och olika sorters andetag och sånt.


Ja:
 
 

I've got to see you again


och stjärnorna var inte synliga den kvällen, gömda glömda bakom moln för
vad spelade det för roll
varmt under filtar, mellan vindkalla löv, glasruta, (fint så jävla fint) men jag kan inte beskriva det,
och blir extra nostalgisk när mitt Itunes-bibliotek har kommit tillbaka. Fiiint som snus.






Min lillebror har i en kvart, non stop, imiterat alla videoklipp, serieavsnitt, wowsnubbar, filmer och komiker som han sett den senaste tiden och just nu sitter han och målbrottsskrattar lite hysteriskt tillsammans med mig åt Simpsons på skiftande språk. Väldigt roligt faktiskt.

Nyare inlägg
RSS 2.0