egentligen är det mitt liv

egentligen är det okej
egentligen är det så fel
egentigen är det nu
 
allt är tillåtet inget är lag
 

Vi är schizofren

blödande underläppar och varma haltande knän med blåmärken på


blödande underläpp och varmt haltande knä med blåmärke på

.

undrar för mig själv varför allt låter så mycket bättre i plural
hör mig tala om mig själv i pluralform istället för singularform; "vi ska", avbryter mig själv,
"eller vi, jag menar jag, jag ska..."

...

nu går jag nästan som vanligt. med böjda ben trots gulnande blåmärken som egentligen är röda under huden just för att under huden. och jag tänker: "trollen? herregud, att de verkligen finns!"

Hur aningslös jag är

Försöker. Börjar så. Det är bäst så. Låt oss gå efter rekommendationerna, låt oss tillåta oss att inte tänka. Det är enklast så. Ständigt men inte konstant fokuserar jag fel, vänder åt ett håll istället för två. Fäster min framtid och den där någon-gång-explosionen vid främlingar och tänker sen, min kropp skriker DELETE FÖR FAN och kanske gör jag ett lätt klick för att jag inte står ut med mina egna avtryck och avsaknaden av kärleksförklaringar får mig att skämmas, kanske låtsas jag inte bry mig som om jag blivit det minsta lilla säkrare.
Framför allt känner jag mig så maximalt liten. Att det är löjligt.

Länge sedan

Jag åkte till det redan alldeles för långt innan överromantiserade Emmaboda och grät i mitt tält utan att någon hörde och visst, hoppade till musiken men fan, vad jag inte passade in bland alla - skälvande av rusen - kroppar och deras tankegångar länkade som gener. Regnet och smutsen gjorde mig plötsligt svag liksom motstridiga magen och ryggen och huvudet. Självklart, det var fantastiskt att träffa Stina, sitta på toppen av en byggställning och höra Slagsmålsklubben dansa igång men ändå bara fortsätta halvviska i öron och halvskrika över andras röster och skratta åt ord ihopkopplade med minnen som bara kunde delas och förstås på ett enda sätt, självfallet var Moto Boy i sitt läppstift om natten vackrare än någon gång innan och atmosfären mäktigare än väntat upplevt från en sten långt bak med utsikt över blinkande träd och vilda människokroppar, men det räckte inte för att


att.


ta mig med storm,

ja. just det.
nej.

Jag är ledsen. Det är allt jag kan åstadkomma.

Nyser över mina ben och genomgår en dag jag njuter av; Harry Potter-bok och kladdkaka och säng och regn tills jag kastas ut hänsynslöst utan att fastna


Kräla runt i samma cirkel och tänka att aldrig-aldrig-aldrig-nöjd-citatet-tanken inte hjälper mig eller någon alls, den bara ger mig dåligt samvete

Till slut. Till början. Till Slut. Till Början. Från? (hjärnan däruppe)

huden trillar bort men vi märker ingenting
bara du trillar in
på vingliga ben som om du medverkat i något slags marathonlopp
slutna ögon kantade av en nästan prydlig solfjäder i nästan svart den som nästan
faller av obemärkt
en i taget
"jag vill -"
och så
pupiller som vidgas inför orden

marathonhjärtan
somnar också, till slut

Tack.

Är det nu

Som rösten hade gått i falsett om den inte bara utmynnat i tystnad från en mun som ivrigt formar ord för att luften vill bubbla istället för att flyta

Är det snart

När blicken den i mitten av två ögon flackar och under -
fast det är ju inte under när inget finns över Det Finns Bara Jag
utan att jag märker hud som märkbart rodnar


För jag märker hur axlar dansar
Åh ni rör er ju,
herregud

Det här är det bästa jag någonsin kommer leta det här är det enda jag någonsin vill -


Snart blir nu snart som blir nu

Runtruntruntruntrunt

Det allra sistasista är snart avklarat följt av siestasiesta och den sjätte juni. Om kvällen skapas inbördes virvlar som stormar mig varm. Min kropp är ständigt ur balans medan ord försvinner mer än någon gång tidigare. Mitt rubbade fysiska tillstånd tar all min energi och lämnar mig en aning tyst. Vill försöka dokumentera. Vill känna dragningskraften. Min faktiska existens tar min närvaro på pakethållaren och flyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyy(ge)r

Vårt palats är ett fullkomligt kaos/hela havet fullt av båtar/varje rum kör sina låtar

Liksom många andra beskriver det är livssituationen för tillfället präglad av lite för stora mängder stress. De flesta små kottar tycks hoppa runt i kaos. Tändsticksoväder. Enda vägen till en liten lugn plats är den genom papper och penna. Att strukturera upp mitt liv i att-göra-listor. Mitt liv är en lista av listor. Och mitt i allt detta; mörkröda klänningar och skyhöga skor. Vill drunkna i röster på radion som läser och kopplar bort för mig. Jag är en förvirrad varelse. Och galen, för det skvallrar mitt skratt om. Herregud. Mitt sinnestillstånd är exploderande och spretigt. Åh och längs samma gator önskandes längtandes strävandes. Guldfiskvärlden vi lever i. Det bästa med stress är orden den tvingar fram. För jag tar slut märker jag, försvinner märker dem. Mitt namn blir sagt flera gånger om på stigande volym, utan att jag hör något alls. Att stanna upp mitt i det där hoppet, det där nästa steget, det där göra klartet, det där springet och håll koll på tidenet för att istället börja snurra runt runt och säga jag älskar det där kaotiska fullständigt oförståeliga helvetiska och oj, vad hände där, ordet föll längs mina fingrar

Hälsningar från karusellen

Antiloper
tar över min existens
fysiskt eller psykiskt
händer skakar

Väntan


but thanks to my bad memory
I only have good memories

läser om, ser fler, förstår mer, repeat tills ingenting alls

onyktra utkast är sorgliga
behöver massage

drömmer att jag vaknar av min egen röst som vrålskriker nejnejnejnej i panik

är fyra eller kanske fem sittandes i fosterställning på golvet vid tröskeln till en halvöppen lägenhetsdörr, gråter tillsammans och mittemot en hopkrupen väldigt liten asiatisk pojke för att vi är så små och ändå så kära i varandra


längta
bort
förstärka
känslan av att vara på fel plats om och om och -
tappa bort tryggheten i det jag byggt mig själv runt och med hjälp av
växa, gå längre och längre och längre


ifrån varandra

Varför rubriken inte vill, därför, hur ska jag någonsin kunna samla miljoner till en

Slå, inte vara en i mängden. Hur otroligt mycket rädsla. Att försiktigt trilla rakt in i bild två, bild Verklighet bild besvikelse. Egen värld.

Vill ju bara dansa, hångla, röka cigaretter, dricka öl på flaska och vara modig. Dö euforidöden (och leva vidare). Tunna tyger som blir vän med vinden och jag önskar jag hade fräknar om sommaren och titta under hattar och flyga fortfort och alla blickar, åh, herregud vad många blickar. Virvla runt som en levande paradox och löjligt praktexemplar på det alla pratarsjungerviskarskriver om bara då och sen och kanske. Vad vet jag. Egentligen. Om du jämför med -
(Ja, nej, jag kan inte låta bli att totalinspireras av Åsa Eriksdotter och lite bli.)
Pusselkropp. Lite mer. Dela sig på två, eller växa? Allt under konstruktion. Ständig bebyggelse, såklart, så är det alltid. Stäng inte av. För varför. Avslut har ju alltid varit svårt.
Men mest hångla.

nej, bara, nej, snälla, nej, låt mig, nej, men, nej


den här gången du vet jag har slutat vara naiv
känslor nedskrivna nedstoppade ínstängda med saliv
som ett brev på posten fast ursäkta försening
kastas fram och tillbaka utan att avsluta en enda

Lyssnar på Nas och tänker på frukost

Jag såg en bild på en muminmugg.
För mer än tre månader och en vecka sedan drack jag ur en muminmugg.
Vill åka tillbaka till San Francisco för att köpa ett gosedjur.
Min värld är minimal.
Min värld är enorm.
Utkast.

Där du är/jag går förbi/it began in Hässleholm/genom antennerna och satelliterna

Lyssnar på min Siesta 2011. Det gör mig nostalgisk och förväntansfull och det är som att april hoppar in i mig. Håkan har faktiskt den effekten. Aprilsyndromet. Åh ack.

Jag tröttnar så fort försvinner för fort för likgiltighet äter inifrån. Mellan varje hopp. En period då både filmer, fotografier, musik, ord och tekniska problem får mig att gråta. Det känns bra för det känns mänskligt och jag känner hellre livet och slagslagslagen och blodet rusa än ingenting alls. Det är så lätt att trassla in sig i molnen och låta himlen styra. Det enda jag vet är drömmar. När klockan fortsätter gå och det inte spelar någon roll om persiennerna är nerrullade eller gardinerna fördragna för att solen slutat sträcka sig genom glasrutan. När ögonen sakta förvandlas och klipper som saxar men bara kanske snart. Tystnaden som fortsätter fastän färgerna förändras och ord bildas. Det enda jag vet som får mig att sluta är sömn. Åh, vi väntar i varsitt hörn. Jag ska inte citera för människorna med de riktiga orden är för många

1. nästan osynlig (regn)

3. finns inte

3. halv

5. hel

acid

bara knän
kvällsluft
trappor blir kalla av mörkret
nu kommer den jag känner den det krävs inte mycket
6,9 miljarder världar blir fler
hungrar efter något rus
en person ett hus

man blir yr av många saker

man blir sjuk av dig i alla kombinationer

spelar du gammal musik längtar du
böcker staplas på golvet i flera rum
klockan är 11 minuter till elva var du än är så länge du inte går ur min tid

Under täcket

i min säng ligger jag. Belle & Sebastian plåstrar. Det är ljust.
Inte. Bli. Sjuk. Nej.
Död kropp lite ont i de flesta delar av den
sömnbrist, alltid iskalla fingrar
det är dumt att det krånglar det där med att lägga in video, ville ju visa min favorit
ja och det skulle ju vara så fint om någon kom och pysslade om mig
liksom bara pillade mig i håret
uh
ögon rinner näsa rinner huvud med dimmer (som jag beskrev det en gång)

hjärta brinner hjärna försvinner

så är det ju


TH

revolt i mitt hjärtklappande
volt i pulsstatistiken
fuckar mitt system
varmt

det finns:
kodord
associationer
menande blickar
leenden
tystnad
minnen

det finns:
emmas spellistor
en otrolig längtan
glass i jättemånga smaker (på Gotland bland annat pokémon-smak)

Ni kan väl

stå på museum gräva ner er


Ingen kommer någonsin viga oss Dolores

har svårt att andas
av olika anledningar
dig, dig, dig

men faller in i
tapeten till ljuden med ryggrad och allt
nu vet jag hur du känner
så oroa dig in
te
du vet det ligger något vid din tåspets
jag vet vem som väntar vid dina
(...baby, om vi varit en låt)

jag väntar på ditt tecken
så oroa dig

inte en sekund utan mig


Tidigare inlägg
RSS 2.0